Någon sa att stjärnorna är gömda i min själ, att mina ögon är ett hav i vilka mina drömmar är reflekterade; att framtiden tillhör mig om jag tror på det vackra i mina drömmar.

Jag vill gå självsäkert i riktning mot mina drömmar och leva mitt liv så som jag föreställt mig det. Jag vill följa mitt hjärta och se det som är osynligt för mig, för det vackraste i livet kan man inte se eller röra vid. Universum är fullt av uppenbara saker som ingen någonsin observerar, jag drömmer om att se den enkla verkligheten med kärlekens ögon.

(Jag insåg för ungefär ett år sedan att jag var deprimerad tidigare. Jag började tycka att saker var viktiga igen och det är helt fantastiskt! Det är som att saker, eller vad som helst som finns runtomkring mig, har något mystiskt omkring sig, något som är större än vad det är. Det verkar som att allt som finns omkring mig är min potentiella Gud eller nått. Det kan hypotetiskt få mig att känna lycka.)