This year’s 14 graduating students in the Bachelor’s Programme of Fine Arts are no exception from previous years when it comes to representing one or more specific themes within a contemporary art field. Or they might just be as specific as a graduating class always is and always will be. Students who have applied for an educational program with varying prior knowledge and with different histories and experiences. What they have in common is that they now, three years later, earn their Bachelor’s degree together and from here will choose paths and contexts where they once again will have varying experiences. The difference is that significantly more is defined.

Being able to talk about your work as artistic practise is one of these differences. This can obviously be expressed in any number of ways but being able to pose some precise questions regarding your work and being able to return to these over a period of time is what artistic practice is all about.

The way there is winding for many, but often involves a tightening of boundaries and increased focus on what you have already identified as your area of interest. Among this year’s graduates there is a strong and clear interest in their own personal work methods. Some problematize working with form. Others let form be an already established container through which their work is filtered. To understand what it means for an artist to have a specific method of working. Strategies, theories, working close to and exploring your material, speaking to the material and not shying away from posing difficult questions to it, all constitute closing in on something – an artistic practice.

Being an artist today is so much more than just doing your own work. Art is part of a greater context which concerns economy, politics, ethical and moral questions as well as questions about the role of art in society. Your own practice is the basis for being able to participate in these contexts as an artist.

Thomas Elovsson, Senior lecturer in Fine Art

Årets fjorton avgångsstudenter på Kandidatprogrammet för Konst är inget undantag från tidigare år i termer av att representera en eller flera specifika inriktningar inom ett samtida konstområde. Eller så är de just så specifika som en avgångsklass alltid är och alltid kommer att vara. Studenter som sökt in till en utbildning med varierande förkunskaper och med skiftande historier och erfarenheter i bagaget. Gemensamt är att de nu, tre år senare tar sin kandidatexamen tillsammans och därifrån väljer vägar och sammanhang där de på nytt kommer med skiftande erfarenheter. Skillnaden nu är att betydligt mer har definierats.

Att kunna tala om sitt arbete som ett konstnärskap är en av dessa skillnader. Konstnärskap, eller kanske snarare konstnärlig praktik, kan förstås ta sig oändliga uttryck och möjligheter men att kunna rikta några tydliga frågor om sitt arbete och kunna återkomma till dessa under tid är ett sätt att kunna se just sin konstnärliga praktik.

Vägen dit är för många vindlande men ofta handlar det om en insnävning och skärpning av något man redan tidigt identifierat som sitt intresseområde. Hos årets kandidater finns ett starkt och tydligt intresse för den egna arbetsmetoden. Vissa problematiserar arbetet med form. Andra låter formen vara en redan etablerad behållare att filtrera arbetet igenom. Att förstå vad det innebär för ett konstnärskap att ha just en metod för hur man arbetar. Strategier, teorier, att arbeta nära och undersökande med sitt material, tilltala materialet och inte väja för att ställa svåra frågor till det, är sammantaget ett sätt att närma sig något – en konstnärlig praktik.

Att vara konstnär idag är så mycket mer än att bara ägna sig åt det egna arbetet. Konst ingår i ett större sammanhang som handlar om ekonomi, politik, etiska och moraliska frågeställningar liksom frågor om konstens roll i samhället. Den egna praktiken är det som är utgångspunkten för att som konstnär kunna delta i dessa sammanhang.

Thomas Elovsson, lektor i konst