Art students are constantly relating to the expressions that dominate art – expressions which they reject or embrace, linguistic tropes which they perceive as spent or undiscovered. Sometimes pockets of art history are suddenly seen as highly relevant again, as if they spoke directly to our time. This critical approach, and all the discussions and experiments that it entails, always lies at the heart of artistic education – assessing claims, rejecting and embracing, saying yes and saying no, “returning to history”, maintaining a dialogue with the works of other artists. Sensibility to linguistic and aesthetic forms is directly related to current political tendencies and events. Aesthetic expressions can suddenly be perceived as unusable, empty, meaningless. But the need to make a stand and express one’s position can never escape questions of aesthetics. And neither is it the case that a society with increased conflicts and segregation, fascism on the march or threats of war automatically makes some expressions obsolete and paves the way for others. There is no simple logic here.

To “return to history”: feminist art and dissident art in Eastern Europe has shown us strategies where artists masochistically follow a protocol in order to expose its consequences. In artistic deeds of compliant and submissive acts the system is absurdly over-emphasized in a way reminiscent of how the Good Soldier Svejk in Jaroslav Hasek’s novel becomes an unbearably difficult character for the system to handle simply because of his utter lack of pragmatism. Such actions often cause confusion. Art provides a space for actions and deeds that can be interpreted – and may therefore be incorrectly interpreted. Artworks are not finished or destined for a specific instrumental use, they are open ended.

The degree projects for the Master’s program Art in the Public Realm all operate in this critical approach between these forces and wills. They show the will to transform language, to persevere in an expression that can be handed over for interpretation, while knowing that these forms of expression do not escape the political world. Several of these projects have an explicit interest in the making itself, in craftsmanship, in “production” and its theoretical and aesthetical meanings. This insight may also be said to have a political and existential foundation – out artistic methods and actions are a way to exist in the world and the very process of making – and out way of reflecting on them – may give our life direction. Even if they are metaphorical or seemingly pointless.

Magnus Bärtås, Professor of Fine Art

Konststudenter förhåller sig oavbrutet till de uttryck som dominerat konsten – uttryck som de förkastar eller omfamnar, språkliga troper som de uppfattar som förbrukade eller oupptäckta. Ibland uppstår affinitet med fickor i konsthistorien som plötsligt upplevs som högst aktuella, som om de talade direkt till vår samtid. Detta kritiska förhållningsätt och alla de diskussioner och experiment det för med sig existerar alltid i hjärtat av en konstutbildning – att pröva utsagor, att förkasta och omfamna, att säga ja och säga nej, att ”återvända till historien”, att föra en dialog med andra konstnärers verk. Känsligheten inför språkligheter och estetiska former har en direkt relation till politiska skeenden och händelser i samtiden. Estetiska uttryck kan plötsligt upplevas som obrukbara, tomma och menlösa. Men behovet att ta ställning och uttrycka sitt ställningstagande undgår aldrig frågor om estetik. Och det är inte heller så enkelt att ett samhälle med ökade konflikter och klyftor, fascism på frammarsch eller hot om krig automatiskt gör vissa uttryck obsoleta och lyfter fram andra. Här finns ingen enkel logik.

För att “återvända till historien”: feministisk konst och dissidentkonst i Östeuropa har visat på strategier där konstnärer masochistiskt följer ett protokoll för att exponera dess konsekvenser. I konstnärliga gärningar av lydiga och underdåniga akter överbetonas systemet in absurdum på ett liknande sätt som den tappre soldaten Svejk i Jaroslav Haseks roman blir en outhärdligt besvärlig figur att hantera för systemet just på grund av hans totala avsaknad av pragmatism. Sådana handlingar skapar ofta förvirring. Konst ger ett utrymme för handlingar och gärningar som är tolkningsbara – och därmed kan de misstolkas. Konstverk är inte avslutade eller destinerade för en specifik instrumentell användning, de är oavslutade.

I detta kritiska förhållningssätt och mellan dessa krafter och viljor rör sig examensarbetena i mastergruppen Konst i offentligheten 2014. Här finns viljan att vrida på språket, att framhärda i ett uttryck som kan överlämnas för tolkning och samtidigt vetskap om att dessa uttryck inte undgår det politiska. I flera av dessa arbeten finns ett uttryckligt intresse för själva görandet, för hantverket, för ”produktionen” och dess teoretiska och etiska betydelse. Även denna insikt kan sägas ha en både politisk och existentiell grund – att våra konstnärliga metoder och handlingar är ett sätt att vara i världen, och att själva görandets processer – och vårt sätt att reflektera över dem – kan ge vårt liv en riktning. Även om de är metaforiska eller till synes meningslösa.

Magnus Bärtås, professor i konst