Ett undersökande i hur självbiografisk subversion från en tid kopplad till skam och skuld kan bli till och göras offentligt. Hur det personliga kan lyftas för att skapa kunskap som kan leda till förändring. Hur konst kan användas som ett verktyg för att möjliggöra berättandet av det som är för tungt att berätta.

I min gestaltning har jag använt den blå timmen som en plats, ett mellanrum, ett hål i tiden där det blir möjligt att närma sig det som inte går att närma sig, att förstå det som inte går att förstå. Den blå timmen är en tillflyktsort och samtidigt en kanal för erfarenheter. Genom den blå timmen gör jag min självbiografiska subversion möjlig.